Nu har det gått en månad och saknaden är så stor. Det gör så ont.
En månad sen vi fick låta Rindrosens Abba 3 år och Blixtra 9,5 månad komma till hundhimlen.
Är ledsen att jag inte har uppdaterat bloggen på länge men har inte haft ork eller lust. Jag har sorg och jag har förlorat två super fina tikar på en och samma vecka. Det blev tillslut inte hållbart och vi visste att dagen skulle komma. Så vi bestämde att vi fick ta farväl veckan innan semestern – sen flydde vi.
Inser nu att man kan ”lura” sig själv när man åker iväg, man besöker nya platser, fyller på energi att träffa vänner. Däremot har jag inte orkat eller haft lust att träna hund. Den energin finns inte eller viljan. Sen kommer man hem, tillbaka till vardagen. Inser att man har lurat sig själv eftersom det känns som Abba & Blixtra endast varit borta på sitt håll, men kommer hem snart. Nu börjar det sjunka in – de kommer aldrig mer hem och mitt hjärta brister. Försöker hålla ihop mig när man är på jobbet, träffar folk, kan även prata om dem, men inte tänka på dem eller släppa fram saknaden – för då brister det. Det är så smärtsamt.
Jag får dåligt samvete mot mamma Nixa som är 7 år och hon älskar allt man hittar på med henne, men jag orkar inte. Jag kan inte ens känna lycka över henne och det får mig att skämmas.
Abba som vi ofta kallade för Abbis, hon drabbades av svårt EPI, det började i vintras att hon fick diarré och kräktes. Vi rådgjorde hela tiden med veterinären. Tillslut så magra hon av, tappade all lust, vilade hela tiden, drog sig undan och man tog blodprover på henne. Fick diagnosen EPI, exokrin pankreas insufficiens och den sjukdomen inbegriper många andra orsaker till att bukspottskörteln inte producera de enzymer den ska ha. Sjukdomen är kronisk och hon skulle aldrig bli frisk men behandling kan få hundar att leva normalt med sjukdomen – så först var vi hoppfulla. Hennes TLI låg under 1 µg/L, Normalt är 5,7 - 45,2 µg/L. Man började med behandling med medicin creason 25 000 samt mot B12 vitamin brist.
Efter en tid märkte vi en förbättring, men sen förändrades hälsotillståndet till det sämre. Vi lyckades inte få upp henne i vikt, hon fortsatte tappa vikt. Hennes värden blev inte bättre. Hon var ständigt hungrig och vi gav henne tre till fyra mål om dagen, men ute leta hon efter föda och åt allt tillslut. Framförallt sin egen avföring för där fanns all näring. Hon orkade med korta promenader och sen låg hon helt utslagen och sov i flera timmar. Det är hemskt att se sin tidigare livsglada käcka tik bli besatt av att få i sig mat till att magra av – hon svälte. Fast vi gav henne mat. Tillslut började hon vakta vattenskålen mot de övriga hundarna. Gjorde utfall mot mamma Nixa och bonuspappan Jalle, de visade hänsyn mot henne men det hände att de sade ifrån då gällde det att vi var snabba att avbryta.
Däremot var Abba alltid snäll och omtänksam mot lilla syster Blixtra, som också var sjuk. Blixtra sjukdom har jag tidigare skrivit om. Tyvärr hade atrosen förvärrats efter operationen och hon hade grava och svåra tillväxtrubbningar. När man inte kan erbjuda sin hund ett smärtfritt liv, vad ska man göra? Hon hade heller inte vuxit klart… Så orättvist.
Tillslut var vi tvungna att ta beslutet och vi har fått mycket bra stöd från veterinärerna – som har orkat lyssnat på oss, svarat tålmodigt på våra frågor, hjälpt oss att förstå hur hundarna egentligen mår. Smärtsamt, jobbigt, tråkigt och så fruktansvärt svårt att ta farväl till två individer som jag har varit med när de föddes, Abbis var först ut ur A-kullen. Blixtra kom som nr 2 i B-kullen. Hur ska man kunna resa sig upp och orka gå vidare?
Känns så orättvist, inget blev som jag hade planerat och hoppats på. Abbis som inte tyckte lydnad var speciellt kul, hon var alltid lite skeptiskt när man ville presentera något nytt för henne. Hon gillade att använda nosen, så spåra och Specialsök var något som hon uppskattade mer och mer. Blixtra, som skulle vara hunden som jag hade med på mina kurser som min träningskompis. Hon tyckte allt var kul, var lättlärd. Det blev mycket kontakt övningar och lugnade händer med henne, det funkade sen när man var hos veterinären och hon såg andra hundar. Hon hade en fantastisk mentalitet, precis som jag alltid velat ha hos en Schäfer. Hon skulle bli min träningshund, samt förhoppningsvis tävlingshund och min avelstik. Allt sprack… Nu har jag ingen avelstik kvar, Nixa är 7 år och jag kan inte skuldbelägga henne, men jag kommer inte våga avla mer på henne. Som det känns nu så kommer jag inte skaffa någon ny schäfer igen, svårt att tro att jag kommer finna en Schäfer med Blixtra mentalitet och Abbis glada, käcka och mysiga hund.
Alla säger att tiden läker alla sår, men jag har förlorat hundar tidigare men nu är det personligt eftersom det är vi som är uppfödarna. Misslyckandet kan jag ta men förlusten av dessa fina hundar är svårare att tackla.
2021-07-30 21:11